Det slog mig att vi sällan skriver om vad vi egentligen gör här och varför vi överhuvudtaget är i Barcelona. Vi går trots allt i skolan tre dagar i veckan, pluggar och framför allt så lär vi oss spanska.
Sedan jag kom hem från Andalucien efter novemberlovet så har jag haft häcken full med skolarbete. Under veckan som följde framtills jag, Hilda, Petri och Ingela åkte till Madrid spenderade jag och Hilda varenda kväll och natt med att plugga framtill sex på morgonen. Veckorna efter Madrid har tillbringats på samma sätt.
Det känns som att jag ska bli lite knäpp ibland när jag har sovit tre timmar under en natt, spenderat tre i skolan och åtta timmar med att skriva en beskrivande text på 500 ord (som i mitt fall blir 1000 ord VARENDA GÅNG, klockan är 01.00 och jag har ytterligare en text att skriva till dagen därpå. Det är nästintill omöjligt att komma ikapp helt och hållet. Min ambitionsnivå gör inte heller saken bättre. Jag klarar aldrig av att bara skriva någonting och skicka in det. Jag måste alltid göra om och göra om och göra om tills jag är nöjd, något som förmodligen mer än dubblar skivtiden på en text. Lyckligtvis är Hilda likadan, så vi kan våndas tillsammans i perfektionismens mörka håla klockan fem på morgonen.
Ibland möter jag motgångar, som när jag fick IG (!!) på min tenta i fonetik. Jag tröstar mig med att detta inte säger någonting om mina kunskaper i det spanska språket, att hela kursen bara bestod av en veckas lektioner och att provet låg på en dag som inte alls funkade för mig. Oavsett så måste jag göra en omtenta nästa vecka (med de 15 andra som också fick underkänt) vilken innebär ÄNNU mer arbete.
MEN allt är inte bara misär. Jag svävar som på moln när jag får tillbaka mina texter och har fått positiv feedback eller som idag när jag fick högsta betyg på mitt tio minuter långa tal om Almodóvar.
OCH så dyker de där dagarna upp ibland då arbetet går att skjuta på och jag och Hilda går ut och promenerar i flera timmar och allting är så jävla vackert. Vad jag försöker säga är alltså att; ibland är det så jävla jobbigt att prestera dygnet runt och att göra det på ett helt annat språk, men samtidigt så är det så jävla värt det. Så mycket som jag bryr mig om att lära mig det här språket helt och fullt har jag inte brytt mig om någonting på väldigt länge. Det är det sista jag tänker på när jag somnar och det finns ständigt i bakhuvudet.
Även om jag varje vecka upptäcker hur jag pratar, skriver och tänker bättre och lättare på spanska så räcker inte fyra månader för att bli flytande i språket. Det visste jag redan innan jag flyttade hit och jag vet det nu mer än någonsin. Inte heller kan jag föreställa mig en vardag där jag går in på ett café och beställer på svenska, börjar prata med en svensk i baren på en svensk klubb eller sitter och fryser i väntan på Buss 5 till Folkets park i Malmö för att gå till mitt svenska jobb. Därför har jag bestämt mig för att spendera jul och nyår i Malmö, för att därefter återvända till Barcelona i början av januari. Och jag tar Hilda med mig. Just nu ligger en ansökan till en kurs i Barca VT 09 med våra namn på hos en folkhögskola någonstans i Sverige, i väntan på ett beslut. Jag är helt enkelt inte klar här.
Bild: Plugga på bready.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar