Livet blinkar åt mitt håll hela tiden. Som ni kanske minns så sov tre bykatalaner över hos mig och Hilda i vår första lägenhet någon gång i november efter ett väldigt sen natt då dessa var utan sängplats för natten (morgonen). Vid avsked tänkte vi att vi förmodligen aldrig skulle få se dem igen och så gick livet vidare. MEN, så igår hörde den ena av sig och sa att han äntligen tänkte uppfylla sitt löfte om en katalansk middag och bjöd hem oss till den lilla byn. Imorgon blir vi således hämtade av okänd människa här i Barca för att åka ut på landsbygden för en kväll av exkursioner (?!) och middag med okända katalaner.
Igår var vi på Razzmatazz igen eftersom ett av dansgolven fyller år. Jag och Hilda bestämde oss för att, med 0 kr på fickan, på människor att bjuda oss på alkohol. Ett beslut vi fattat många gånger förut, men aldrig genomfört. Igår däremot! Hilda var lite mer suavesaaaaoo och började småprata i baren tills ett drinkförslag dök upp. Jag personligen gick helt abrupt fram till folk och sa "Comprame algo" ("Köp något åt mig"). Funkade utmärkt. Blev kalasfulla och fick långt efter stängningsdags låna varsin bicingcykel (här kan man, om man har köpt ett bicingkort, hämta ut en cykel från en cykelstation och ha den i typ tre timmar och sen får man ställa tillbaks den i en annan station) av två killar som hade bil och cyklade därefter skrikandes och skrattandes hem i en nerförsbacke i solen.
Nu ska jag ringa Yar för att fråga om hon vill gå och bygga mänskliga torn med några katalaner (castellers).
AIDA
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
haha. det dar med okanda manniskor som tar med tva unga tjejer till landsbygden paminner mig om "vicky,christina,barcelona". men jag antar att ert liv ar ratt mycket sadar nu.
jag har det hur bra som helst har, men kanner mig stressad sa fort jag maste satta mig ner vid en dator och skriva en massa. det finns sa mycket att saga! langtar tills vi ses (i sommar?) sa ska jag beratta allt for dig!
justnu ar jag i Coban, Guatemala. vi har inte sett sa mycket an men bussfarden var hemsk/underbar. trettifemmanniskor i en minivan fem timmar med femtio olika stopp. det ar den varsta bussfarden (tom varre an den 38 timmar langa i Argentina) ever. men det var samtidigt ratt haftigt for naturen och manniskorna ar sa spannande att jag inte vill sluta titta, utan absorbera allting och samtidigt telepatera bilderna/intrycken av allt till er (mina kara vanner och familj). vi hors snart igen! och fortsatt ragga drinkar. you don't owe them boyz nuthin! :) haha.
Skicka en kommentar